Kristina Junzells sinnen tillhör den stora världen. Och den lilla. Hon går ständigt på upptäcktsfärd i området mellan livets ytterligheter och attraheras intuitivt av sina upplevelsers mönster. En själslig topografi byggs sakta men säkert upp. Bilderna skapar en ny mosaik som förvillar och förtrollar oss. Vi vet sällan var vi befinner oss men spelar det egentligen någon roll….? Var ligger grottan? Var ligger flickan? Vems är handen? Var är spindeln? Svaren kommer nog aldrig att dyka upp. Det är själva styrkan i Kristinas bilder. De är så öppna och associativt poetiska att vi glider in i dem och vidare. Vi kan inte annat. Att stanna upp är omöjligt, opassande, olämpligt… Vi följer med på hennes färd, osäkra på om vi befinner oss innanför eller utanför hennes skarpa sinne. Det tycks så nyfiket och upptaget att man ibland känner att man stör hennes betraktande, som om det vore en högst privat sfär vi iakttar. Men så är det inte. Det är ännu en av hennes styrkor som konstnär...