Carl Abrahamsson, Stockholm, 2008. Foto © Dan Håkansson

"Konsten är en biljett" - Ett samtal med Carl Abrahamsson

I Tidningen Kulturen nummer ett, januari 2008, publicerades en intervju med Carl Abrahamsson, gjord av Daniel Westerlund i Stockholm under hösten 2007. Vad som följer här en en längre version av den intervjun. Tack till Daniel Westerlund.

Daniel Westerlund: Hur såg utvecklingen ut fram till och med fanzineskapandet och ”Lollipop”?

Carl Abrahamsson: Jag upptäckte redan på grundskolan att det var kul att skriva. Att jag kunde leta upp saker och skriva om dem. It made sense. Sen blev jag intresserad av musik, såklart, och i och med det så börjar man ta del av en anda, en kultur, och där var fanzine-kulturen en integrerad del av det hela. Jag var ju lite för ung för den första punkvågen men däremot inte för new wave-musiken som kom kring 1979. Och då var det fortfarande den första generationens tyngre fanzines som fanns kvar, exempelvis ”Funtime” i Göteborg. Flera bifloder som flöt samman. Jag började gå på konserter och jag fotograferade mycket. Jag började fotografera redan när jag var tolv. Det kändes väldigt naturligt. Primitiv som ”Lollipop” var så fick den ändå bra respons. Det fanns ju bra skivbutiker med distribution sinsemellan. Så jag gled omkring med Minox och Sony i den ena plastkassen och exemplar av ”Lollipop” att kränga i den andra. Det löpte på i några år och det blev någon eftersläntrare. Jag tror jag tröttnade på scenen och jag gled mer in på esoteriska och andra kulturella grejer. ”Fenris Wolf” var i stor utsträckning en förlängning av ”Lollipop”, men avsedd för filosofiska, ockulta och TOPY-relaterade saker. Occulture-konceptet lockade.

DW: Hur väcktes intresset för det esoteriska?

CA: Det var en pågående utveckling. I alla dessa kulturella klickar – garagerock och industrimusik t.ex. – så finns det så mycket kringkultur. När man är i en formativ ålder så är man som en svamp som suger i sig vad folk man respekterar/idoliserar gillar. Och då blir det en slags logical progression att man börjar utforska sådant själv. Många inom industrimusiken hade distinkt ockulta intressen. Inte bara kretsande kring William Burroughs och Brion Gysin och deras friformstänkande, utan även mer traditionalism med Aleister Crowley och Austin Osman Spare. Det blev intressant att gå tillbaka till källorna.

DW: Fanns det ett nätverk av människor i Stockholm under den här perioden på åttiotalet som kollektivt intresserade sig för de här sakerna?

CA: Kanske inte så mycket i Stockholm. Men jag har alltid haft tentakler i utlandet. Även på den här tiden. Det krävdes ju att man gjorde de där tre-fyra resorna per år till London för att få lite mer. TOPY var ju självklart en viktig plattform. Där gick det mycket ut på att utbyta information. Det var verkligen helt fantastiskt. Genesis skulle säga att det var den tidens internet. Det kanske är att ta i. Men man kunde delge sitt intresse till folk runt om i världen och vips så damp det ner något xerox-kompendium om t.ex någon författare eller liten ockult grupp man var intresserad av. Det var väldigt formativt och karmic: man fick tillbaka mer än vad man själv bjussade på. Även på den tiden handlade det väldigt mycket om trycksaker för mig. Det har alltid varit en motivation i sig.

DW: Men sen startade du alltså en svensk falang av TOPY. Jag tänker att steget är ganska stort från att vara intresserad och brevväxla lite till att faktiskt gå in mer organisatoriskt.

CA: Absolut, men jag tror att det har mycket att göra med att jag var realpolitiker. Jag var väldigt inspirerad av Crowley och Spare och kanske lite Nietzsche. Jag insåg att det här är bra och inspirerande. Möjligen var det ett uttryck för altruism att jag ville sprida det vidare. Att känna sig själv delaktig. Men också var det så att jag började experimentera mer med olika former av ritualer och meditationer och jag fann att det gjorde mig väldigt gott och att jag fick väldigt handgripliga resultat av det hela. Inte nog för att belägga det empiriskt, rent vetenskapligt, men det var aldrig mitt intresse heller. Mitt intresse var att med befintliga, tillgängliga medel förändra mitt liv i den riktning som jag själv ville. Och det där tyckte jag fungerade väldigt bra. Det är väl också motivationen till att jag överhuvudtaget orkade ta itu med så tunga saker som administration. Och i och med det så gled jag ifrån själva kärnan, den egna inspirationen. Det blev för mycket.

DW: TOPY-engagemanget kom före ”Fenris Wolf”?

CA: Ja, redan 1984 började jag med den här TOPY-”propagandan”. Att prenumerera på information och så vidare. Och den här trycksaksmanin har funnits med hela tiden. ”Fenris Wolf” var en naturlig fortsättning på det. Det stora steget var väl egentligen mellan ”Fenris Wolf 1” som var en tidning och ”Fenris Wolf 2” som i själva verket blev en liten bok.

DW: Här är vi också inne på satanism och LaVey?

CA: Det har att göra med i grund och botten två saker. Dels mitt lilla nätverk med Genesis och min vilja att se vad som finns bortom kröken hela tiden. Bland annat i USA, ett land som fascinerade mig och som i viss mån fortfarande gör det. Men dels också det faktum att jag startade bandet White Stains i slutet av ”Lollipop”-eran. Då var det färgat i stor utsträckning av psykedelisk garagerock. Under den här tiden levde jag i en oerhört romantiserande bild av USA på sextiotalet och kanske inte alltid västkustscenen och hippie-erans färgglada värld utan också baksidan av det hela. Med Manson, LaVey och Kenneth Anger, som ju var en del av båda sidor, kan man säga. Den första skivan var en hyllning till Jayne Mansfield, som vara nära bekant med LaVey. Genesis tyckte att jag borde skicka skivan till LaVey och det gjorde jag och fick ett jättefint brev tillbaka. LaVey kunde ju utnämna personer som han tyckte var roliga till medlemmar. Och så blev det med mig. På en tripp dit 1989 så fick jag träffa LaVey i San Francisco och Kenneth Anger i Los Angeles. Under den här tiden hade jag också skrivit min C-uppsats om Crowleys påverkan i Kenneth Angers filmer. Så jag levde helt i den här världen. Det var en väldigt stor resa. Där fick jag smak på vilken kraft kultur och konst har. Hur konst kan fungera som en biljett. Jag blev mottagen med öppen famn av dem och många andra och det gav en enorm mersmak, som också befäste vad jag redan varit med om i samband med ”Lollipop”: att människor som jag idoliserade i själva verket var helt vanliga människor. Med samma problem, förmodligen värre problem, än man själv hade som ungdom från det glada Sverige. Så jag har hela tiden strävat efter att ta kontakt med människor som betytt något för mig eller som jag hittat en resonans i. Så är det fortfarande idag. Det har inte förändrats. LaVey var mycket speciell och cool och det var roligt att åka till San Francisco. Jag träffade honom under tre olika resor. Jag var väldigt frispråkig på den här tiden. Vissa ord är mer sensationella än andra. ”Transcendental Meditation” har inte riktigt samma slagkraft som ”Satanism”. Jag stack ut hakan och det fick konsekvenser i Sverige. Jag är oerhört stolt över att jag fått lära känna LaVey och Kenneth Anger. Men för mig handlar det mer om vad LaVey och jag gjorde tillsammans än om vilken person han var rent ryktesmässigt. Vi satt och kollade på Bröderna Marx-filmer och åt middag ute, lyssnade mycket på musik, märkliga gamla låtar. Det var inte som folk tror eller projicerar, att man bara ska gotta sig i ondska eller något.

DW: Du var inte med på några möten med Church of Satan?

CA: Nej, det fanns inte. LaVey var redan på den här tiden helt tillbakadragen.

DW: Vad betydde satanismen för dig under den här tiden rent filosofiskt?

CA: Inte mer än nånting annat som snurrade filosofiskt, tror jag. Jag hade kommit ikapp till Nietzsche på den här tiden. Om man tittar på Crowley till exempel så är ju han djupt influerad av Nietzsche. Allting går tillbaka till Nietzsche. Jag tycker alltid man ska söka sig tillbaka till källorna. Nietzsche har en rätt hård attityd i viljekonceptet, hur det är formulerat. Och nu menar jag inte hur andra har tolkat det utan mer texten själv. Det är ju poetiskt på sitt sätt men också rätt avskalat. Men det är ju inte ett enkelt imperativ till att man ska göra så i sitt liv. Det är snarare en poetisk-filosofisk text – om man tittar på Zarathustra till exempel – som kan fungera som inspirerande bränsle. Alla har ju sina egna sfärer, förutsättningar och bakgrunder. Terminologi är ointressant. Oavsett om det är pastellfärgat eller dödssvart så handlar alla de här sakerna om samma sak. Men som en miljö att vara i, som en kultur att associera mig med, så var den estetisk-intellektuella satanismen viktig för mig. Det jag är intresserad av väljer jag ofta att engagera mig i. Och publicera trycksaker genom. Med företaget Looking Glass som efterträdde Psychick Release var det en naturlig fortsättning att ge ut LaVey och Crowley och så vidare. Men jag kommer förr eller senare alltid till den punkten att det administrativa gör sig alltmer påmint och jag blir tvungen att bryta för att sedan söka upp inspirationen igen. Nu är jag inne på helt andra saker, Tao. Inte ”taoism”, det känns fel. Men Tao är det mest intelligenta icke-system som jag har stött på. Det handlar inte om att vara passiv och bara flyta, men det handlar om att agera på ett annorlunda sätt mot vad jag gjort tidigare.

DW: Jag har alltid haft problem med stora system, teoribyggande.

CA: Det blir ett metatänkande. Jag menar, vad handlar det om? Det handlar om att göra det bästa av sitt liv och det vill ju alla, men om systemet tar över så blir det hindrande om man inte är född till administratör, men det tror jag inte att jag är. Samtidigt lär man sig mycket, och man lär sig av misstag. Allting kan ha ett värde under en viss fas i livet, men stannar man så blir man rigid. Döda människor rör sig inte.

DW: Fotograferandet borde vi ju komma in på…

CA: Ja, det där har ju varit mitt livs schizofrenisituation. Ska jag skriva eller fotografera? Nu befinner jag mig i en kompromissituation, där jag själv fotograferar de människor som jag intervjuar. Jag har ofta funderat på huruvida jag ska lägga ena grejen åt sidan och bara satsa på en sak, men det går inte.

DW: I boken ”Olika människor” frågar du bland andra Michael Moynihan och Carl Johan De Geer just den frågan, om de någonsin varit lockade av karriärmässiga skäl att bara satsa på ett uttryck.

CA: Det där har varit påtagligt. Musiken har aldrig varit på samma nivå. Den har snarare varit en icke-intellektuell balsam mellan fotograferandet och skrivandet. Idag är jag inte lika ifrågasättande. Nu är ju ”Olika människor” ett toppexempel på hur jag behandlar det här. Den kommer resultera i en fotoutställning i Norrköping, som sedan kommer resa runt. Vilket ger reklam för boken och vice versa.

DW: Plus att Cotton Ferox ska göra en ljudmatta till utställningen…

CA: Ja precis! Här har vi helheten.

DW: Hur ska man se på fotograferandet i relation till din vilja att söka upp människor som inspirerat dig? Har fotojobb resulterat i icke-förutsedda intervjuer och vice versa?

CA: I vissa fall – jag ska inte säga vilka – har jag bara haft intresse av att ta fotografiska porträtt, och inte så mycket för vad de har att säga. Det är andra aspekter som gör att de varit viktiga människor för mig. Att fotografera människor och bevara dem på det sättet är för mig viktigare som spår i mitt eget system än intervjuerna med dem. Men det stämmer aldrig helt. Det är inte många fall där jag känt att jag bara gör en intervju för att jag vill fota dem. Många har ett brinnande intresse för något och då är det klart att jag också vill prata med dem.

DW: Man skulle ju kunna göra ett slags Thelema-läsning av boken. De flesta människor du intervjuar är sådana som verkligen fullföljt en ursprunglig vision eller vilja…

CA: Ja, det är helt sant. Det är den röda tråden som inte är en röd tråd. Man kan säga att all redigering är en konstruktion och den konstruerar man utifrån de ideal man själv har, ja, det är fair and fine. Men det är ju ingen kampbok. Istället för engagemang i en viss grupp som predikar sitt eget så upplever jag att jag med den här boken kan inspirera människor på ett icke-dogmatiskt sätt. Och det är jätteviktigt för mig, det har det alltid varit. Jag håller gärna tyst när det gäller terminologi, demagogi och dogmatism. Men jag tycker mycket om att se människor bli inspirerade.

DW: Jag vill gräva lite mer i det förflutna här. Jag har fått för mig att du har varit engagerad i filmsällskap och sådant.

CA: Ja visst. I början av nittiotalet hade jag en filmklubb som vi kallade Cinematick med min dåvarande flickvän och ett par kompisar. Man kan säga att det var en väldigt bra avslutning på min ”sleaze”-fas med garagerock och B-filmer. Jag hade läst 60 poäng film och gått på något som kallades Stockholms Filmskola och det var väl en tänkt livsväg det också. Vi började köpa film, 16- och 35-mm kopior av filmer från USA. Vi hade egna 16-projektorer så vi kunde sitta och kolla hemma på filmerna. Men det kändes som vi borde göra nånting mer av det. Så fick vi kontakt med biografen Fenix på Drottninggatan. Stockholms äldsta biograf och tillika Stockholms sista riktiga porrbiograf. De körde väl fram till 1997, tror jag. Vi fick köra film där när de stängde för kvällen. Ofta på helger efter klockan elva. Vi fick städa upp kanyler, kondomer, tussar, allt möjligt, med två par gummihandskar på innan visningarna. Sedan körde vi filmer vi själva gillade och det var en stor succé. Vi plockade också hit Hershell Gordon Lewis som introducerade ”Blood Feast” och ”2000 Maniacs” med att köra allsång. ”The South’s gonna rise again...” Oförglömligt! Vi körde också Lars Von Triers elevfilmer, till exempel. Det var en väldigt skön blandning på visningarna under de åren.

DW: Det är ju ett annat spår – det dekadenta spåret… Om man kollar på dina foton och texter och så vidare så är det ett återkommande tema.

CA: Ja, även utställningen i Berlin nu är ju porträtt av porrtjejer.

DW: Vad kan man säga om det?

CA: Ja, det är ju jätteintressant och ett ämne för många timmars psykoanalys. Någonstans tror jag att det är väldigt enkelt. Jag har en förkärlek för det förfallna. Det kan ta sig andra uttryck än ren sleaze. Det är en viss estetik. Det kan vara ett gammalt hus som jag gillar bättre än ett nytt och så vidare. En sliten fåtölj bättre än en ny IKEA-fåtölj. Jag tror att det har med samma sak att göra. Var exakt det kommer ifrån vet jag inte. Till viss del beror det på en väldigt skyddad uppväxt. Jag hade en osynlig kudde runt mig, och jag känner att jag lidit av det på många sätt. Att sakta eller gradvis utsätta sig för – kanske inte bara rent suggestivt – att vara i miljöer där människor lever väldigt starkt skapar möjligheter till självreflektion. Det är väl en massa klichéer egentligen, men man säger ju att en människa som haft en nära döden-upplevelse tenderar att leva livet mycket intensivare. Jag kommer från en miljö som varit så jävla trygg och svensk. Det har varit för mycket av det goda, snarare. Jag tror kanske inte att det är hela svaret men jag har inte hela svaret. Jag tror att det kanske håller på att försvinna med åldern.

DW: Hur mycket känner du att din personlighet färgar av sig på intervjun?

CA: Det går väl aldrig att komma ifrån. Men jag kan väl känna att jag nästan är FÖR tillbakadragen, och det är väl den kritiken jag har fått – att jag inte sätter in mig själv mer. Det har varit ett dilemma för mig med. Jag har aldrig varit ett riktigt fan av den här – inte så mycket Hunter S. Thompson kanske – Nick Kent-journalistiken, i vilken journalistens ego möter ett annat ego och genom detta uppstår en historia, som skildras nästan skönlitterärt. Jag gillar att läsa det, men inte att skriva det. Jag tror att jag kanske varit lite för feg eller haft för dåligt självförtroende men i slutändan är det ju inte mig det handlar om. Det är ju väldigt lätt att göra sig lustig över människor men jag har velat och vill alltjämt ge dem en chans att få vräka ut sig. Att inte ta hänsyn till si och så många tecken eller vad det nu kan vara.

DW: Det är ju ett väldigt liberalt synsätt.

CA: Ja, jo. Jag har blivit mer och mer intresserad av journalistik. Det har blivit alltmer relevant. Det var ytterligare en karriär som var på gång. Jag gick en termin på journalisthögskolan. Men det var zero, det var minus för mig. Det var så stöpande: ”Så här jobbar man på dagstidningar.” Jag var tvungen att hoppa av. Min tripp är ju en helt annan – mötet med olika människor. I och med boken så kommer jag försöka göra mer av det. Försöka skriva för andra tidningar, försöka få in lite mer ekonomi i det. I Tidningen Kulturen kämpar jag mest för att få in unga människor som inte kommer in någon annanstans för att tidningarna inte fattar vad det går ut på. Det är lite av en mission.

DW: Om man jämför Kenneth Anger-intervjun med Ralph Metzner-intervjun så är Anger väldigt fåordig, medan Metzner pratar mycket och gärna. Hänger detta bara på de intervjuades personligheter eller finns det något i intervjusituationen som avgör? Går det att säga vad som behövs för att en bra intervju ska till?

CA: Nej. Men Anger var deprimerande på ett sätt. I ”Fenris Wolf”-tvåan fanns ju en intervju från 1990 där han verkligen var på gång och inte alls särskilt gammal. Men nu var han så himla bitter och därför kände jag att jag var tvungen att skriva det. Ralph Metzner är en maskin som man bara sätter på och allt han säger är superintressant.

DW: Har du någonsin funderat på att bo utomlands?

CA: Det har funnits möjligheter men uppenbarligen har det inte blivit av. Många i utlandet har försökt locka mig och jag har inte alls övergett tanken. Men jag märker också hur pass hemmakär jag är och i grund och botten så är det ju så – trots att mötena är så speciella och betydelsefulla – att själva arbetet med boken sker här, vid det där skrivbordet. Även om jag är väldigt resbenägen så är jag väldigt trög här. Det finns en balans i det. Det är som ett gummiband. Man sträcks i ena riktningen och sedan tillbaka.

DW: Men hur mycket reser du per år?

CA: Ja, det blir ganska mycket. Inte så mycket i resdagar tror jag men väl i resor räknat. Resan till Berlin nu varade i fyra dagar. Det räckte inte riktigt. Något som jag verkligen gillar att göra att är att driva med kameran. Verkligen bara driva. Då måste man ha tid. Det brukar bli två USA per år. London likaså, ofta någon annan europeisk stad och sedan ytterligare någon stad. Det känns ganska lagom. Jag skulle inte vilja bli någon Anton Corbijn-typ med trehundra resdagar per år. Nej, jag är faktiskt väldigt mån om att bara få sitta där borta på stolen. Det är ju där arbetet är. Det andra – visst, det är ett informationssamlande och det är kul.

DW: Hur ser du konstvärlden från ditt håll som konstfotograf?

CA: Alla säger att jag borde skaffa ett galleri som kan pusha för mig internationellt så att det kan bli ordentliga pengar på det hela. De har helt rätt i det men det är inte min motivation. Jag gillar att driva, jag gillar att flanera, även i Stockholm. Och jag gillar att träffa olika människor och fotografera dem. Även bisarra skeenden, festivaler och annat som attraherar av olika anledningar. Med det materialet så tar jag in oerhört mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna få ut. Jag skulle inte vara helt bekväm med att tillhöra ett galleri som har möjlighet att göra en utställning åt mig vartannat år. Jag kan inte fila så långsamt, det funkar inte. Jag ser all slags konst, all journalistik, musik, fotografier och annat som konst, och konst är för mig plattformar och biljetter och konst är sanktioner att utveckla och upprätthålla olika människor.

DW: Inte minst dig själv…

CA: Precis! En grej som var central när vi spelade i Ryssland i maj var konceptet ”Art mimics life mimics art mimics life” och så vidare i all evighet. Man kan styra väldigt mycket. Man gör en sak och så passar det in i ett fack och så går man dit, och där finns det en massa andra krabater som får en att antingen helt själv eller med hjälp av ytterligare andra ta sig vidare till nästa fack. Och det är verkligen vad konst handlar om för mig. Mycket mer så än att tänka att jag borde spara på krutet för att karriären skulle må bra av det. Det är fullständigt ointressant för mig. Jag skulle inte tacka nej till ett bra galleri som vill göra en utställning men det är aldrig huvudmotivationen för mig. Aldrig. Det är klart att jag hade kunnat åka runt och träffa alla de här människorna som en vanlig människa. Men om man gör nånting av det istället, som jag upplever att jag gjort, så blir det en del av en helhet som är hisnande. Jag menar, ta Conrad Rooks till exempel. Jag älskade verkligen hans filmer. ”Chappaqua” och ”Siddharta” men framförallt ”Chappaqua”. Han bor nu i Pattaya i Thailand. Det var ett stort ögonblick att få träffa honom. Där har man ju bara i handskaket en gubbe som enligt egen utsago ägde hundra Gysin-tavlor och som hyrde Burroughs för att lära honom cut-up tekniken, som i en skola. Och som käkade lunch med Man Ray varje dag medan han klippte ”Chappaqua”.

DW: Då är du så att säga bara ett steg ifrån flera av 1900-talets stora ikoner.

CA: Ja, verkligen. Jag missade Burroughs och det grämer mig fortfarande till viss del. Det är väldigt viktigt med handskaket. Att knyta an till personer som varit betydelsefulla. Alla har sitt. Det finns mycket överföring i handskaket.

DW: Vi kanske borde prata mer om musiken. Känner du att musiken är det mest spontanta bland alla dessa uttryck?

CA: Nja, spontant är det inte riktigt. Vi arbetar ju ändå med musikteknologi som kräver ett rationellt förhållningssätt. Kanske om vi vore jammande jazzmusiker. Men å andra sidan kan man nå nya höjder och nya världar med fullständigt nya lösningar. Jag har aldrig varit intresserad av musikteknologi men jag har alltid arbetat med den eller med någon som jobbar med den. Här kan man ju alltid vrida på en knapp så blir ljudbilden helt spontan. När jag jobbar med Tibbe i Cotton Ferox så har vi ett väldigt bra arbetsförhållande. Vi behöver inte kommunicera så mycket.

DW: Vill du säga något mer om ditt intresse för Tao?

CA: Tao är att ta Thelema eller den egna viljan till en högre grad av insikt och mognad. När jag var ung så handlade det väldigt mycket om att producera saker och manifestera mål och så vidare, utan kanske alltför mycket eftertanke. Men alla vägar bär till Rom. Det finns många olika metoder att använda. Alla metoder sitter i huvudet. Det är attityder det handlar om. Stress är väldigt dåligt och att ta det lugnt är väldigt bra och kan ofta ge bättre resultat. Ingenting har förändrats sen Lollipop-tiden egentligen. Intressena är desamma. Jag håller förresten på att sätta samman fotografierna från Lollipop-eran till en fotobok. Folk har tappat korttidsminnet så den boken känns allt viktigare att göra. Jag vet precis vilket foto jag ska sätta på framsidan. Det är ett porträtt från London 1986 på Jeffrey Lee Pierce. Jag var med Gun Club i deras replokal en hel dag. Nu är han död sedan länge och det känns som rätt bild för ändamålet. Konsten bevarar och kan inspirera även i framtiden.

Nyfiken på ”Olika Människor”? Beställ boken här!